»Men du vill övertala mig att ställa så, att jag aldrig mer kan få se dig?» sade Lotta i sin förtvivlan. Hon hade inte ämnat tala om sig själv, men hon måste använda alla motskäl, som funnos.
»Varför skulle du inte kunna råka mig, när bara något år är gånget?» sade Sigrun. »Hör nu hur jag har tänkt ställa för mig! Jag går till fots de första milen, tills jag kommer in i en socken, där ingen känner mig. Där beställer jag skjuts till närmaste järnvägsstation. Jag tänker följa med tåget till Göteborg, och därifrån reser jag till Amerika. I Amerika ska jag ge mig in i en sjuksköterskekår, och med den följer jag sedan ut i kriget. Du ser, att det är ingenting omöjligt. Och när något år har gått, skriver jag efter dig.»
»Du ska inte försöka att locka mig,» sade Lotta. »Jag kan inte ljuga så, som jag skulle bli tvungen att göra.»
Sigrun sade med obeskrivlig bitterhet:
»Jag har måst ljuga var dag, alltsedan jag gifte mig.»
Lotta Hedman kände sig söndersliten. Hon var betagen av medlidande. — »Låt henne få, som hon vill!» tänkte hon. På samma gång var hon så utom sig av ängslan över det svåra, som Sigrun ville begå, att hon började gråta.
»Gud ville hjälpa mig, men Lotta Hedman ville inte,» sade Sigrun.
»Men, Sigrun,» ropade Lotta och slängde bort en tår med baksidan av handen, »ska du tvinga mig att låta dig förstöra dig själv? Du vill göra något, som är så förfärligt, att jag ryser för blotta tanken på det. Du ska inte mer bära något namn bland de levande. Du vill ge dig ut i världen utan vänner, utan föräldrar, utan att så mycket som kunna tala om varifrån du är kommen. Det blir elände, om du lyckas, och skam och skada, om du blir upptäckt.»
Dessa ord voro alldeles förspillda. Den unga frun var lika fast besluten som förut. Men hon slutade upp med att bedja och övertala. Hon började hota.
»Kom ihåg en sak, Lotta! Om du inte i natt hjälper mig på det här sättet, går jag i morgon till honom, som sitter och väntar på mig hos kyrkvärden.»