»Det gör du aldrig,» sade Lotta.
»Jag gör vad som helst. Bara inte tillbaka i det gamla.»
Innan Lotta hann svara på detta, inträffade något.
De hörde steg närma sig brygghuset, försiktiga, men tunga och tydliga steg. Stegen stannade inte vid ingången, utan fortsatte runtom huset. Ett par gånger hördes de åter. Så dogo de bort.
Sigrun gjorde ett tecken åt Lotta, och denna skyndade fram till ett fönster, böjde undan gardinen och såg ut i den snöljusa natten.
»Det var gårdsdrängen,» sade hon.
Den vackra kvinnan rätade upp sig. Ögonbrynen drogo sig samman, huvudet höjdes, ögonen sände en förkrossande blick åt någon, som inte fanns tillstädes.
»En sådan där tur har han gått varje natt,» sade hon, »alltsedan jag flyttade hit ut. Han är tillsagd av sin husbonde. Han går här och vaktar på mig. Han ska lyssna efter om jag har någon älskare hos mig.»
Lotta sade ingenting. Hon började på att ge upp allt motstånd.
»Du tror, Lotta, att Edvard ska bli annorlunda. Där ser du! Har han mer förtroende till mig nu än förut? Han låter sin dräng gå och spionera på mig.»