Hon hade höjt rösten. Det förolämpande i mannens misstro sårade henne i varje fiber av hennes varelse.
»Det kan aldrig bli bra mellan dem efter detta,» tänkte Lotta. »Jag tror, att han har dödat kärleken hos henne. Det är så gott, att hon går.»
Detta var det, som kom Lotta Hedman att ge upp motståndet. En plötslig övertygelse, att Sigruns kärlek var slocknad eller höll på att slockna, fastän hon inte själv ville erkänna det, kanske inte en gång visste det.
Hon upphörde att säga emot. Hon sade aldrig ja, men hon upphörde att säga emot.
Det gick en stund under hastiga förberedelser. Sigrun lade av sig sina ringar och lånade en omgång kläder av Lotta. Litet underkläder och de sju hundra kronorna packade hon ner i en skinnväska, som också var Lotta Hedmans tillhörighet. Kappa och huvudduk fick Lotta också bestå. Alla Sigruns kläder måste finnas kvar. När hon var nästan färdig, stannade hon framför Lotta.
»Du förstår nog, Lotta, att allt detta är sammanfogat av Guds hand. Var nu inte ängslig varken för dig eller för mig själv!»
Hennes mod och sinnesnärvaro voro på sitt sätt beundransvärda. Det fanns varken tvekan eller rädsla hos henne.
Då allt var klart, hade hon ändå en svår stund.
»Det är allt så mycke kärt, som jag lämnar efter mig,» sade hon. Tårarna kommo strömmande, och hela vikten i det för alla tider avgörande steg, som hon nu skulle taga, tycktes stå klar för henne.
»Nu får jag aldrig mer se den lilla tavlan över Stenbroträsk prästgård, som har varit mig en så stor tröst. Och medaljongen med min lilla dotters porträtt törs jag inte heller ta med mig.»