»Den tycker jag du kan ta i alla fall,» sade Lotta. »Men du behöver ju inte gå,» tillade hon.
»Och, Lotta, du vet det är en av korna, som jag tycker så mycke om. Ge henne lite gott foder, när du kan komma åt!»
»Glöm inte, Lotta, att då min novemberblomma slår ut, så ska du ställa den på Edvards skrivbord!»
Därefter kysste hon Lotta Hedman för första och enda gången och gick sin väg.
Sigrun hade inte varit borta så länge som en kvart, då Lotta Hedman återigen hörde steg utanför brygghuset. Det var lätta och varsamma steg, inte gårdsdrängens tunga trampande, och hon tänkte, så snart som hon hörde dem: »En sådan lycka! Gud vare lov och tack! Sigrun kommer tillbaka.»
Men inte förr hade hon dragit ifrån regeln och öppnat, än hon stod öga mot öga med en främmande karl. Man förstår vad den stackaren skulle bli rädd. Aldrig i sitt liv hade hon känt sig så brottslig och syndmedveten.
»Oj, oj, Lotta!» tänkte hon. »Det börjar redan.»
Karlen hade en stor, slokig hatt och var dåligt klädd. Hon kunde förstå, att det var något slags landstrykare. »Å, kom för all del inte in här!» sade Lotta och ställde sig i vägen för honom. »Vi har smittkoppor i gården. Där inne i kammarn ligger en död.»