Karlen sprang inte sin väg, som Lotta hade väntat. Han stod kvar i dörren och såg inåt brygghuset.
Och innan Lotta kunde ana hans uppsåt, sköt han henne åt sidan, var med ett par steg framme vid kammardörren och såg den döda.
Men Lotta lämnade honom inte tid att göra några långa observationer. Hon sprang efter honom, slog armarna om honom, ryckte honom tillbaka ut i brygghuset och stängde kammardörren.
Karlen gjorde inte något motstånd. Han tycktes tro, att hon ville skydda honom för smitta.
»Det är inte farligt för mig,» sade han. »Jag är nog redan smittad, om det så ska vara. Hon, som ligger här, är min hustru. Hon blev sjuk för ett par dar sen, och i morgse sprang hon ifrån mig i feberyrseln.»
Det var tydligt, att han talade sanning, och att hela Sigruns plan var förfelad. Lotta tyckte, att hela brygghustaket störtade ner över henne.
»Men vem är då ni?» frågade hon.
»Jag är inte så alldeles obekant här i prästgården,» sade karlen med lugn och dämpad röst. Jag är skärslipare, och jag var här och slipade era saxar och knivar för en åtta dar sen. Jag drar omkring med häst och kärra och slipsten från gård till gård, och jag har just inga sjukrum till mitt förfogande. Det var min mening nu, då Rut blev sjuk, att jag skulle hinna ner med henne till ett lasarett, men så sprang det arma kräket ifrån mig. Jag har farit omkring och sökt efter henne hela dan. Jag undrar just när hon kom hit.»
Det var inte bara taket, som störtade samman över Lotta Hedman. Det var väggarna och grunden, som hon stod på. Mitt i sin förvirring gjorde hon dock ett försök att rädda Sigrun.
»Men nu är det inte er hustru, som ligger där inne,» sade hon, »utan min kära matmor.»