»Å,» sade skärsliparen, »är den vackra prästfrun död? Har hon fått ligga och dö här ute i brygghuset?»
»Hon ville själv ha det så,» sade Lotta Hedman.
»Ja, då får jag be om ursäkt för att jag trängde mig in,» sade karlen. »Jag får väl söka efter Rut på annat håll.»
Han var en liten, mörkhyad, torr man. Ena skuldran höll han uppskjuten, och detta bidrog till att ge honom ett missnöjt och småsurt utseende. Lotta kom väl ihåg, att han vid förra besöket i prästgården hade uppfört sig bråkigt och varit ohövlig. Nu, i närhet av sjukdom och död, var han stilla och ödmjuk.
Till Lottas stora glädje närmade han sig verkligen mot utgången, men tvärstannade. Mitt i hans väg stod ett par våta, snedgångna kängor.
»Ja, men det här är ju ändå Ruts kängor!» sade han. »Vad vill det här säga?»
Nu var det slut med Lotta Hedmans uppfinningsförmåga. Hon visste sig ingen annan råd än att tala om sanningen.
Sigrun hade hunnit förbi Algeröds kyrka och begravningsplats och befann sig mittpå bron över den lilla älven, då hon hörde Lotta Hedmans röst ropa på sig.
Strax därpå svängde en släde upp bredvid henne, och Lotta kom fram till henne och förklarade vad som hade hänt. Samtidigt berättade hon, att skärsliparen hade lovat att tiga.
Skärsliparen satt kvar på slädkanten, såg vresig och sur ut, men talade lugnt och fridsamt som förut.