»Se, det är så, att jag inte kan finna mig i detta, att Rut inte skulle komma i graven under sitt rätta namn,» sade han. »Men annars står jag för det, som jag har lovat. Prästfrun får sätta sig upp här i släden, och jag kör henne tillbaka till prästgården, och ingen ska få veta något. Jag ska vara tyst som en mur.»
Sigrun gick fram till mannen. Hon hade bundit en svart duk om huvudet. Den sköt hon nu tillbaka.
»Är det bara fördenskull, som jag ska gå tillbaka i mitt elände?» frågade hon.
Mannen tycktes bli orolig. Han gav henne en hastig blick och såg därpå åt sidan.
»Hon är död. Vad gör det henne under vilket namn hon kommer i graven?» sade Sigrun med en röst, vari förtvivlan darrade.
»Jag tycker inte, att det är rätt mot Rut,» sade karlen envist.
»Nej,» svarade Sigrun. »Det är inte rätt, det vet jag. Men ni må inte tro, att jag efter detta tänker gå tillbaka hem. Det gör jag inte.»
Hon pekade mot älven, som blänkte svart mellan sina snöstränder.
»Dit går jag,» sade hon.
Hon stod fast och beslutsam framför mannen. Han uppfattade tillräckligt av hennes ansiktes stränga allvar för att förstå, att hon skulle göra, som hon sade.