Han vände bort ansiktet, liksom rädd att se på henne.
»Ja, jag förstår ju, att Rut får en bättre begravning och allt sånt där,» sade han. »Och mig gör det ju inte så mycke, för hon var inte min hustru precis, fastän hon hade åkt med mig på lasset ett par månader. Men jag tycker ändå...»
Lotta skrek till. Sigrun hade skyndat bort från mannen. Hon stod vid broräcket och böjde sig för att komma under det.
»Å, för allan del!» ropade skärsliparen och sprang ner på bron. »Gör er inte någe illa! Det ska få bli, som ni vill.»
»Kom ihåg, jag går aldrig tillbaka till det gamla!» sade Sigrun.
»Nej, det behöver ni inte heller. Jag ska nog tiga.»
»Sigrun är för märkvärdig i natt,» tänkte Lotta. »Ingen kan motstå henne. Hon gör vad hon vill med oss.»
Det tycktes vara sanning. Den lille misslynte mannen visste inte hur väl han ville henne.
»Jag har inte mitt vanliga åkdon i kväll,» sade han. »Jag fick lov att låna en släde i morgse för att kunna fara och söka efter Rut. Men just fördenskull kanske det ginge an, att jag skjutsade er en bit framåt vägen. Det är inte så lätt att gå ute i snön för den, som är van att sitta inne i varma rum.»