Och detta sitt lugn fick hon behålla, till dess att dörren till brygghuset öppnades och någon frågade om hon visste, att klockan redan var halv åtta.
Då ville Lotta Hedman resa sig, men nu var hennes trygghet borta. Hon tänkte på allt det tunga, som hon gick till mötes, och hon orkade inte komma upp på sina ben, utan blev sittande.
Och dörren stängdes, ingen kom in, ett par minuter gingo i lugn.
»Nu snart blir alltsammans upptäckt,» tänkte Lotta. »Det kan inte gå på annat sätt.»
Och all skam, som skulle falla över Sigrun och över henne själv, lade sig tyngande över henne.
Strax därefter kom husjungfrun in i brygghuset. Hon bar på en bricka morgonkaffe till matmodern.
Hon såg lampan stå med rykande veke, nära att slockna, och fann brygghuset fullt med rök och nästan mörkt. Hon ropade, men ingen svarade. Då förstod hon, att något måste vara på tok. Hon satte ifrån sig brickan, rev eld på en tändsticka och såg nu, att Lotta satt sammansjunken på golvet bredvid sängen, och att den, som låg i sängen, hade ett lakan utbrett över sig, såsom vore hon död. Hon gick närmare, lyfte en flik av lakanet och såg ett par uppsvällda händer.
Då vaknade Lotta till liv.
»Akta dig för all del! Det är smittkoppor.»