Sedan blev det hon, som spred nyheten, som underrättade mannen och alla andra.
Lotta Hedman, som befann sig under den förfärliga sjukdomens skydd, hon blev knappast tillfrågad om vad som hade hänt.
Det sändes bud efter kyrkvaktaren, som var en myndig och kraftig man, och han ställde Och beslutade, så gott han förstod.
Han befallde för smittans skull, att Lotta Hedman skulle stanna i brygghuset, och att ingen fick råka henne. Inte ens om kyrkoherden sände efter henne, fick hon lyda kallelsen.
Det blev han och Lotta, som lade ner den döda i kistan. Sedan fördes hon bort till en i hast uppkastad grav.
Det gjordes inga efterforskningar, knappt några frågor. Hela prästgården var för en tid alldeles avstängd från den övriga trakten. Att prästfrun hade låtit utge sig för död, fastän hon levde, det var för orimligt att misstänka.
»Det är den där skärsliparn, som har farit omkring här i trakten de sista veckorna, som har fört smittan med sig från Norge,» sade man. »Hans hustru är också sjuk och har sprungit ifrån honom i feberyrseln.»
Man påminde sig doktorns ord. »Prästfrun har gått länge med sjukdomen i kroppen,» sade man.
Den längsta och kvalfullaste dag, som Lotta Hedman hade upplevat, gick till ända utan att någon upptäckt hade skett.