Sigrun kastade då och då en blick på körsvennen, som satt på slädkanten. Det var natt och mörker alltjämt, och hon kunde blott helt otydligt urskilja gestaltens yttre konturer: den vida slokhatten, den uppskjutande axeln, den korta näsan och den vresigt hopbitna munnen.
»Det är ingen människa, som jag har bredvid mig,» tänkte hon, »det är döden. Jag ser hur skaftet på lien sticker upp under rocken.»
»Så är det,» sade hon till sig själv. »När han först kom, kände jag inte igen honom, men nu gör jag det. Och vem annan skulle det vara? Jag har gett mig i hans våld. Han har kommit för att hämta mig och föra mig till sitt land.»
De åkte fram över stora, ödsliga bergsvidder, täckta med vit snö. Några enstaka, klent utbildade träd och buskar gjorde traktens fattigdom än mer påfallande.
»Det är dödens rike,» tänkte hon.
Hon, som nyss hade varit så ivrig, så stridbar, så befallande, kände ett stilla lugn falla över sig. Det var slut med besväret att vilja, önskningar och förhoppningar voro borta.
Det är kanske farligt för en levande att ta döden till sin bundsförvant. Han tar en måhända på allvar.
Hon trodde sig märka, att hon verkligen genomgick en förvandling. Alla de band, som fäste henne vid hennes förra liv, upplöstes det ena efter det andra.
Det var kärleken till mannen, det var hennes äktenskaps sorg och plåga, som förut hade upptagit alla hennes tankar. Allt detta sjönk bort och försvann. Ett stort tomrum uppstod efter detta, men ingen saknad, ingen bitterhet.
»Det är så de döda känner,» tänkte hon. »De frigöres på detta sätt från det jordiska. Deras kärlek och deras sorg lämnar dem.»