»Nej, jag vet inte heller hur det kom sig,» sade Sigrun. »Men ett är visst, att ni aldrig ska behöva ångra er vänlighet.»
»Ja, det kan man aldrig så noga veta,» sade karlen. »Men nu tycker jag i alla fall, att jag inte kan låta er gå utan att fråga hur ni ämnar ställa för er, och vart ni ska ta vägen.»
»Jag,» sade Sigrun, »jag ska till Amerika.»
»Men det kostar pengar att fara till Amerika,» menade körsvennen.
»Ni kan väl inte tro, att jag ger mig ut på en sådan här färd utan pengar,» sade hon.
När sliparen hade fått detta svar, drog han in tömmarna, gick fram till hästen och började känna och lyfta på seldonen.
»Ja, jag är ju liksom lös och ledig,» sade han om en stund. »Det vore kanske bättre, att vi for förbi den här gästgivargården, och att jag körde er några mil till. Här kunde det nog finnas folk, som känner er.»
Just för detta, att hon skulle kunna bli igenkänd på denna gästgivargård, hade Sigrun oroat sig den sista halvtimmen. Anbudet kom som en mycket välkommen överraskning.
»Se, jag är sådan, att jag vill göra riktigt, vad jag gör,» sade karlen, då han kom tillbaka till släden.
Emellertid blevo dessa nya mil mycket dryga. Hästen måste åter vila och beta, snart visade det sig, att snöfallet inte hade varit så rikligt i de trakter, där de nu färdades. Föret blev så dåligt, att de måste gå till fots långa sträckor.