Och tiden gick. Klockan var nära tolv, innan de hade denna andra gästgivargård inom synhåll.
Men just som de voro så långt komna, att de sågo uthusen, mötte de en man, som, kom körande med en mjölkvagn.
»Akta er, Gustavsson!» ropade han till skärsliparen. »Det har kommit telefonbud till gästgivarns, att de ska ta vara på er. Ni lär fara omkring med smitta. Prästfrun i Algeröd har dött i natt i smittkoppor, och nu påstår man, att det är ni och er hustru, som har haft sjukdomen med er från Norge.»
Det blev nytt uppehåll, ny överläggning. Man beslöt sig för att vända. Ingen av dem ville köra fram till den där farliga gästgivargården.
Skärsliparen föreslog, att de skulle ta vägen österut upp mot Dalsland. — »Det går järnväg till Göteborg där också, och där är ni okänd.»
Så veko de av på en väg, som gick mot öster, och som återigen förde dem upp på den nakna, ödsliga bergsvidden.
Här var föret bättre, men den stackars hästen var nästan tröttkörd. När han hade vilat och ätit för tredje gången, hade han också nått till bottnen i havrepåsen.
Skärsliparen letade fram bröd och smör och åt. Sigrun hade ingenting att äta, men hon var inte heller hungrig.
När hon sedan tänkte tillbaka på denna dag, förundrade hon sig över sig själv.
»Det var besynnerligt. Jag var alldeles känslolös, alldeles lugn. Jag kände ingen oro, ingen trötthet, ingen hunger. Jag visste hela tiden, att allt skulle gå, som det borde gå. Jag var slö på ett sätt, men jag var också mycke stark och uthållig. Det fanns säkert någon i min närhet, som hjälpte mig.»