Under den långa rasten på bergsplatån ställde hon en fråga till reskamraten.
»Sa ni inte i morgse, att den döda inte var er hustru?»
»Jo visst sa jag det, och det är sanning också. Hon hade en bra man och ett gott hem, men hon följde hellre med mig.»
Sigrun frågade vidare, inte för att saken intresserade henne, ingenting i denna värld intresserade henne den här dagen, men tiden gick litet fortare under ett samtal.
»Hon tyckte alltså bättre om er än om mannen?»
»Jag vet inte vad jag ska säga om den saken. Hon var gift med en, som heter Sven Elversson. Jag vet inte om ni har hört talas om honom?»
Sigrun nickade.
»Jag trodde först, att hon hade tröttnat på honom för det där, ni vet,» sade karlen. »Sen kom jag att förstå, att hon hade gått ifrån honom, därför att hon trodde, att han inte tyckte om henne.»
»Hon var ju så ful,» sade Sigrun. »Han gifte sig med henne av barmhärtighet.»
»Ja, hon var ful, men hon var en bra människa,» sade sliparen. »Hon var sådan, att hon kunde göra vad som helst för den hon tyckte om.»