Trots den stora slöheten fann Sigrun, att i dessa ord låg något, som berörde henne obehagligt. Hon upphörde att fråga om hustrun.
»Vet ni var Sven Elversson nu finns?»
»Han bor på en gård på Dalsland, som heter Hånger. Det har varit ett stort ställe en gång, men det har skett så många olyckor där i fordomtid, att ingen ville bo där, utan gården låg öde. Sven Elversson fick den nästan för ingenting. Han bor där ensam med de gamla föräldrarna nu, sen hustrun är borta, och han tar upp och hjälper än barn och än andra fattiga, så många han rår med.»
I själva verket måtte det denna dag ha förhållit sig på samma sätt med skärsliparen som med Sigrun, att han stod under något främmande inflytande. Han, som annars brukade fara omkring och gräla och bråka som en riktig landsplåga, var stillsam och undergiven och talade väl om alla människor.
Då de hade satt sig i gång igen, Sigrun inne i släden och körsvennen på kanten som vanligt, med benen hängande utanför, hände det sig, att han halkade och föll ner på vägen.
Hästen stannade genast. Karlen kom upp och satte sig som förut. Men inom kort halkade han av på nytt.
»Jag förstår inte vad som är åt mig,» sade han. »Det går runt i huvudet på mig.»
Sigrun uppmanade honom att sätta sig i släden bredvid henne. Det gjorde han verkligen och körde vidare. Om en stund tappade han tömmarna.
»Jag måtte visst vara sjuk,» sade han och såg helt handfallen ut. »Det går väl med mig som med Rut.»
Men Sigrun skyndade sig att lugna honom.