»Men om han frågar er var ni har gjort av hans hustru?»
»Det blir väl att hitta på någe.»
»Att han skulle bo just här!» sade Sigrun förtvivlad.
»Ja, han har ju valt ut stället, därför att det ligger ensligt och långt från grannar. Vanligt folk kommer aldrig hit, men alla luffare och fattiga vandringsmän brukar ta in hos honom.»
Sigrun körde utför en backe ner mot gården. Hennes förtvivlan lade sig nästan genast. Känslolösheten tog vid, och någon viskade i hennes öra, att hon inte skulle oroa sig. Allt skulle bli bra.
Alldeles invid själva inkörsvägen till gården stod en liten röd stuga.
»Här är det. Här får ni gå in,» sade skärsliparen.
Han ryckte upp sig ur sin dåsighet. »Jag ska köra bort till gården och ställa in hästen,» sade han. »Ni kan gå in så länge. Jag ser, att det är tomt i luffarstugan. Nyckeln ligger instucken under tröskeln.»
Sigrun kom in i ett litet hus, som av en gång mittöver var delat i två hälfter. På vardera sidan av gången fanns ett rum. Båda voro på samma sätt inredda och möblerade. De hade nakna väggar, väggfasta sängar med halmmadrasser, en spis, ett stort, tungt bord och några tunga stolar. En spann med vatten och ett fång ved fanns också, men inga kuddar, inga lakan, inga kokkärl eller tallrikar, inga handdukar eller tvättfat, ingenting sådant, som kunde bortföras. Ett väldigt skåp stod i ena rummet, men nyckeln var urtagen.
Rummen voro inte alldeles utkylda, de hade nog varit eldade på förmiddagen, och där var rent och utvädrat.