»Jag får försöka göra upp eld,» tänkte Sigrun.
Medan hon var sysselsatt härmed, kom sliparen in. Han kunde nu knappt hålla sig uppe. Utan att säga ett ord kastade han sig ner i en säng och somnade genast.
»Jag tror inte, att han är sjuk,» tänkte Sigrun. »Han blir bra, bara han får sova den här natten. Det är onödigt att ropa på hjälp.»
Hon tände en brasa i det andra rummet också och satte sig framför denna och lade sina planer. Plötsligen kände hon, att hon var så trött, att hon höll på att ramla av stolen, och dessutom hungrig. — »Jag borde allt ha tänkt på att ta med mig ett par smörgåsar,» mumlade hon, och härvid leddes hennes tankar på hennes väska. Var fanns den? Den var inte i rummet. Hon måtte ha glömt den kvar i släden.
Hon skyndade genast ut. Släden stod utanför stugan, och väskan låg kvar i den. Hon tog upp den och skulle just gå in tillbaka, då en röst tilltalade henne.
»Är det du, Rut?»
Det hade mörknat hastigt. Hon urskilde med svårighet en gammal, böjd karl, som långsamt närmade sig.
»Ni ska inte komma hit!» ropade hon. »Vi har smitta med oss.»
»Ja, jag vet det redan,» sade karlen. »Vi har haft telefon om saken, men vi väntade just inte, att ni skulle komma hit. Ja, ja, det är ju så, att nöden kör hund i band.»
»Det där är Joel Elversson, Sven Elverssons far,» tänkte Sigrun. »Han har blivit gammal och slö. Han tar mig för sonhustrun.»