»Sven är inte hemma i dag,» sade Joel på sitt högtidliga sätt. »Men vi vill handla mot dig, Rut, jag och Thala, så, som han skulle ha handlat, om han hade vetat, att du hade kommit hit nödställd och i livsfara. Här har du nyckeln till skåpet. Du vet, att där finns allt, som du behöver. Och vi ska bära ner mat till er och ställa utanför dörrn.»
Han räckte henne en liten nyckel, och hon tog emot den utan att säga något. Han tycktes inte heller vänta något svar.
»Det är ingen här, som bär något agg till dig, Rut,» sade han. »Vi förstår ju vad det var, som drev dig bort. Ställ det nu så gott för er, som du kan, och sov i ro!»
Han gick sin väg, och Sigrun skyndade in i stugan. I skåpet funnos lakan och kuddar, allt, som behövdes för ett gästrum. Kort därefter kom också maten.
Sigrun ställde in en del därav till sliparen i hans rum, stängde därpå sin dörr mycket väl, åt och gick till vila.
»Jag måste sova ett par timmar,» tänkte hon. »Sedan går jag min väg. Jag måste bort härifrån, innan någon har känt igen mig.»
Hon sov redan, innan hon hade tänkt tanken till slut.
MORGONEN.
Då Sigrun vaknade, sken en liten röd vintersol in till henne i den fattiga kammaren, där hon låg. Hon hade sovit inte bara ett par timmar, utan hela natten. Det blev mycket brått för henne att stiga upp och göra i ordning efter sig i rummet för att kunna vandra sin väg.