Och nu hade han på samma gång gjort livet omöjligt för henne.
»Det är en hård värld att ge sig ut i för den, som är fattig och ensam,» sade hon. »En hård värld.»
Det var inte egentligen ånger, som kom över henne. Det var insikten om den fullkomliga omöjligheten att vidare fullfölja sitt företag.
»Jag skulle ju kunna ge mig ut som en tiggerska på landsvägen,» tänkte hon. »Men vad skulle det tjäna till? Jag drog inte från mitt hem för att bli en äventyrerska.»
Lika omöjligt föreföll det henne att gå tillbaka hem. Skulle hon erkänna för sin man, att hon hade gett sig ut för död för att slippa bort från honom? Det var omöjligt, det var inte att tänka på.
Hon visste, att hon för närvarande befann sig hos goda människor. Skulle hon be dem om hjälp? Det var alltjämt samma historia. Det var att erkänna sitt bedrägeri och sin skam. Och dessa rättrådiga människor skulle anse sig tvungna att genast låta mannen veta, att hon levde.
»Det var inte någon synvilla i går,» tänkte hon. »Det var döden, som satt bredvid mig på slädkanten. Han ger inte den fri, som har överlämnat sig i hans våld.»
»Men han är inte någon hård herre,» fortfor hon i sin oroliga tankegång. »Han lossade banden, som höll mig fästad vid det jordiska, på ett mycket milt sätt. Varför skulle jag inte anförtro mig åt honom?»
Hon satt i alla fall kvar vid bordet i väl en timmes tid. Hon sökte arbeta sig in i dödstanken.
»Gud skall ha barmhärtighet med mig,» sade hon. »Han vet allt. Han vet, att jag inte ville skada någon. Han vet också, att detta är den enda utväg, som återstår mig.»