I detta ögonblick kom någon in i rummet, men hon satt kvar utan att röra sig. Det var henne så fullkomligt likgiltigt vem som nu såg henne. Hennes beslut var fattat, och hon visste vilken våg hon hade att gå.
Hon låg ännu framåtböjd över bordet med ansiktet i händerna och kunde inte se den inträdande. På stegen hörde hon emellertid, att det var en man och inte en gammal, utan en ung.
»Det är Sven Elversson själv,» tänkte hon.
Hon hörde, att han först närmade sig henne, men sedan drog sig tillbaka. Han gick fram till spisen, gjorde upp eld och kom så på nytt fram till bordet, där hon satt.
»Att det ska vara så svårt för dig, Rut!» sade han. »Får jag inte skicka ett par av barnen till dig? Finns det ingenting här, som du kan tycka om att vända tillbaka till?»
När han sade detta, lyfte hon upp ansiktet från bordet och såg honom rätt in i ögonen med en stel och förtvivlad blick.
»Jag är inte den, som ni tar mig för,» sade hon. »Jag är Sigrun Rhånge, som är gift med kyrkoherden i Algeröd.»
Han drog sig ett par steg tillbaka. Men han hade så väl vant sig vid att visa samma lugn, vad för nyheter man än bragte honom, att han inte en gång gav till ett utrop. Han blev bara helt blek. Hans förvirring var dock mycket stor, och detta visade sig på så sätt, att han började tänka högt.
»Sigrun Rhånge är död,» sade han. »Hon dog natten till i går. Då jag fick höra, att hon var död, reste jag till Algeröd för att få se henne än en gång, men det var för sent. Hon var redan nerlagd i kista och nersatt i graven.»
Hon satt och stirrade på honom. Det var en högtidlig sorgsenhet över hans ord, som nästan rörde henne. Hon var övertygad om att han inte hade en aning om att han hade talat högt.