»Ja, om det vore så väl!» sade hon som svar på hans tanke. »Om Sigrun Rhånge verkligen vore död och nersatt i graven!»
»Sigrun Rhånge är död,» upprepade han lågt och entonigt, ur stånd att kunna finna sig till rätta. »Henne får jag aldrig mer se på denna jord.»
»Ja,» medgav hon. »Det kan man visst säga. Sigrun Rhånge är död. Men jag, olyckliga stackare, jag lever.»
Något inom honom, som uppfattade det rätta förhållandet snabbare än förnuftet, hade emellertid satt hans hjärta i stormande rörelse. Han fick färg på kinderna, och hans ögon började glittra.
Nu kom han fram till henne, fattade hennes hand och behöll den i sin. Den andra handen for i en hastig, ögonblicklig smekning över hennes kind. Man skulle vilja säga, att han sökte övertyga sig om att det var en levande han hade att göra med.
»Ni lever!» sade han, och rösten steg som ett jubelskrik för att genast sjunka ner dämpad och mild. »Ni sitter i min stuga! Hur ska jag kunna förstå detta?»
Det var mycket i hans beteende, som förvånade henne. Men på samma gång ingav det henne en smula mod. Hon var då åtminstone inte kommen till någon, som tog hennes olycka med kall likgiltighet.
»Det var vackert, det, som ni skrev till er hustru i morgse,» sade hon med skälvande röst. »Och jag har alltid hört mycke gott om er. Vill ni hjälpa mig? Jag är i den största nöd, som en människa kan råka i.»
Tårarna störtade ur hennes ögon. Hon var så förtvivlad, i så utomordentligt stort behov av hjälp, att hon kastade sig ner på knä framför honom.
Han hjälpte inte upp henne genast. I stället lade han en hand på vardera skuldran och lutade sig ner över henne, så att hans ansikte kom alldeles inpå henne.