»Ni hjälpte en gång mig, ni, då jag befann mig i min djupaste nöd. Tror ni, att jag inte skulle vara glad att få vedergälla er detta tusen sinom tusen gånger, om det stode i min förmåga?»
Men efter detta utbrott blev han plötsligen alldeles stilla. Han lämnade henne, tog en stol och drog den fram till bordet.
»Vill ni inte tala om för mig hur allt har gått till?»
Hon stod upprätt bredvid honom och började dröjande:
»Det är så mycke att tala om. Jag vet inte var jag skall börja.» Hon höll på att sjunka ihop i gråt, men hon bekämpade rörelsen. »Vi har just inte varit lyckliga, min man och jag, i vårt äktenskap,» lade hon till.
Han tycktes inte alls märka, att hon stod, medan han satt, men däremot förstod han, att hon behövde hjälp för att kunna fortsätta sin berättelse.
»Min hustru var inte heller lycklig,» sade han.
Han stödde armbågen mot bordet och lutade sig fram, så att han med handen kunde skymma bort ögonen.
Sigrun förstod, att han ville uppmuntra henne att fortsätta.
»Folk har väl talat om oss,» sade hon. »Om ni i går var i Algeröd, så hörde ni kanske historien om inackorderingen...»