»Å ja,» sade han, »jag hörde den och mer till, men det var ingen illvilja i talet. Jag såg bara sorg, bara sorg.»
Han sade det nästan snyftande. Han kände den häftiga smärtan på nytt. Det vållade honom en obeskrivlig pina att tala till henne på detta sätt, då det enda han önskade var att lägga ner sitt huvud i hennes knä och berätta om den sorg, som hela gårdagen hade sönderslitit honom, liksom om det lidande han hade känt denna morgon, då föräldrarna hade underrättat honom om att hans hustru hade kommit tillbaka just nu, då hans hjärta bara begärde att få sörja över en annan.
»Det var ingen, som tvivlade på att jag var död?» sade Sigrun.
»Nej,» sade han, »ingen tvivlade på att det var ni, som hade dött i smittkoppor.»
Nu grep Sigrun hastigt tag i Sven Elverssons arm.
»Ni vet inte vem det är, som är död. Det måste vara...»
Han blev stående med öppen mun och vågade inte fortsätta.
»Är det min hustru?» frågade han.
»Ja,» sade hon, »jag tror... det måste vara er hustru.»
Han sade ingenting, men han reste sig och gick ett slag över golvet.