Sigrun sjönk nu i sin ordning ner på en stol. »Döden,» tänkte hon, »döden vill inte låta mig slippa undan. Jag hade glömt, att den döda var Sven Elverssons hustru, då jag bad honom hjälpa mig.»
Hon satt stilla gråtande och slet i en näsduk. Den besynnerliga, sovande dödsstämningen kom på nytt och sänkte sig över henne.
Men om bara några sekunder satt han åter vid bordet i samma ställning som förut.
»Nu ska ni tala om allting för mig!»
Hon lydde. Han fick veta allt, som hade hänt från den stunden, då den döda hade kommit in i brygghuset, till nu, då Sigrun satt här i luffarstugan på Hånger.
Han hörde på med hela sin själ, och han greps av sorg över den förtvivlade handling, som hon hade begått, och över allt elände, som hon hade dragit över sig. Han förstod bättre än hon, att hon, sådan hon nu en gång var, hade stängt alla livets vägar för sig. Att hon, om hon ville stanna kvar i denna värld, hade dömt sig till ständig oro, ständig ängslan, ständig ånger, ständig skamkänsla.
Men mittunder sorgen och det djupa medlidandet kunde han inte hjälpa, att något jublade inom honom, ständigt upprepande ett och detsamma. — »Hon lever i alla fall, och hon är kommen till dig. Hon sitter bredvid dig och talar. Vad betyder allt annat mot detta, att hon lever?»
Sigrun hade slutat tala för längesedan, och Sven Elversson satt tyst och eftersinnade vad han skulle säga, och vad som skulle göras. Under det att han teg, kände hon tydligt, att en sådan man som han ingenting annat kunde göra än sända henne tillbaka till sin man. — »Den mannen kan inte lockas att begå någon tadelvärd handling,» tänkte hon.
»Detta allt har varit onödigt,» sade hon till sig själv. »Det tjänar ingenting till. Döden ämnar inte ge mig fri.»
Hon såg sitt öde modigt i ansiktet. Och hon sökte inte inverka på Sven Elversson genom att nämna om det beslut, vartill hon hade kommit.