»Det var så mycket, detta,» sade han och blev själv förvånad över att höra hur han nu talade till Sigrun i samma ton som till sina andra skyddslingar. »Men det, som jag genast har klart för mig, det är, att ni inte får gå omkring i världen och sprida smitta. Ni får lov att stanna här på Hånger nu för det första.»
Hon såg upp till honom. Det var så enkelt. Det hade hon inte tänkt på. Det var några dagars uppskov. Dödstanken vek undan.
»Jag har bara min far och mor hos mig,» fortfor han, »och jag tror inte, att de är mycke rädda för smitta. Jo, det var sant, vi har också några främmande barn boende här. Dem får jag lov att föra ner till bygden. Och det här hotellet får vi stänga för någon tid. Ni får lov att flytta in i stora byggningen och bo i ett av våra gästrum.»
»Och sedan då?» sade hon med nästan sträv ton.
Han böjde ner huvudet och försökte tänka. Eftersom han älskade henne, så läste han i hennes tankar och visste, att på hans svar berodde liv eller död för henne.
Han hade inte kraft att säga annat än detta:
»Det får stå i Guds hand.»
»Jag kan inte driva henne till förtvivlan,» tänkte han, »men hennes egen håg kan bli förvandlad. Kärleken till mannen kan vakna på nytt. Jag är säker på att det ska gå så, allt ska bli bra.»
Hon förstod, att hon bara hade fått ett uppskov, men i alla fall drog hon en lättnadens suck.
»Se, jag tänker så här,» sade han. »Det är inte bra att ljuga och fördölja något. Det är det ju inte. Men inte heller går det an att alldeles pina ihjäl en människa. Nej, det gör det inte. Men hjärtat kan förändra sig. Eller, rättare sagt, det kan bli sig likt igen. Då går det av sig självt, det, som nu är svart. Kan jag inte få tro det?»