Hon skakade häftigt på huvudet, men sade ingenting. — »Åjo, vi säger så,» sade han, »vi säger så. Och nu får jag väl tillåtelse att tala om alltsammans för far och mor? De är inte sådana, att de pratar om mer, än de har lov till. Och så ska vi inte ta det här alldeles för sorgligt och tungt. Vi ska tänka, att alltsammans kan ställas till rätta igen.»
Det föreföll henne, som om han skulle sitta och jollra med henne. Hans sätt skulle ha retat henne en annan dag, men nu var det obeskrivligt lugnande och välgörande. Hon hade det intrycket, att den mannen hade övertagit alla hennes bekymmer och all hennes olycka och nu har dem i hennes ställe.
TREDJE DELEN
I SORG.
Det var Sigruns mor, den gamla prostinnan från Stenbroträsk. Hon gjorde i början av maj månad 1916 ett besök hos släktingarna i Bohuslän, och då hon nu var i närheten, så tyckte hon, att hon borde hälsa på svärsonen uppe i Algeröd och se hur han hade det.
När hon kom resande till den lilla fattiga prästgården, fann hon, att kyrkoherden hade tagit till sig sin mor för att sköta hushållet åt honom. Och modern var en enkel och rättfram människa, en fattig lotsänka, som hade strävat och försakat, för att sonen skulle kunna bli präst. Prostinnan såg, att hon var stolt och lycklig över att få bo hos honom och förestå hans hus, och det kunde hon så väl förstå. Det kände hon ingen harm över.
Men eftersom inkomsterna i det fattiga pastoratet voro så ohjälpligt små, hade den gamla frun hittat på, hon också, att försöka med inackorderingar. Hon hade tagit emot två unga flickor, som hade svagt bröst, och som skulle hjälpa upp hälsan i den friska bergluften i Algeröd.