»Hon försvann ifrån mig,» sade han, »men jag har ingen känsla av att hon är död. För mig är det så, som om hon skulle ha gått ifrån mig, därför att hon var rädd för mig.
»Jag har inte kunnat göra henne lycklig, men det var bara det felet, att jag älskade henne så över allt mått och all gräns. Jag ville ha henne ensamt för mig. Och jag gjorde det för trångt omkring henne och stängde in henne. Och nu plågar det mig över all gräns, att jag lät henne lida. Om jag hade vetat, att hon skulle gå ifrån mig så snart, då skulle jag väl ha lagt band på mig själv. För vad hade det gjort mig, om jag själv hade förgåtts, bara hon hade fått vara lycklig under denna korta jordevandringen?
»Jag hör, att de säger, att hon dog av smittkoppor. Men jag törs inte tro, att det gick till på det sättet. Och jag törs inte fråga hur det var, när hon gick hädan. Jag är rädd, att jag ska få höra, att hon dog, därför att jag hade gjort henne så olycklig, att hon inte kunde stanna kvar hos mig.»
Och prostinnan satt tyst och lät honom klaga. Intet av det han sade förvånade henne, ty hon visste, hon, som var gammal, att aldrig har någon människa stått vid en älskad varelses grav utan att sönderslitas av ånger och samvetskval.
BREV FRÅN HÅNGER.
Ett par dagar senare kom Lotta Hedman in till kyrkoherden i hans arbetsrum mittpå en förmiddag.
Hon hade ett brev i sin hand, och hennes ögon blickade rätt framför sig, och hennes hår låg så slätt, som det var möjligt för det håret, och över hennes panna spred sig en klarhet, som om himmelen skulle ha rämnat ovan henne och gjutit över Lotta Hedman något av sin strålglans.
Och kyrkoherden såg inte utan förvåning, att hon kom in lugn och sansad för att tala med honom, för Lotta Hedman hade varit underlig och förvirrad alltsedan den natten, då Sigrun hade gått bort. Hon hade ingen ro och talade ofta högt för sig själv. Man trodde, att hon såg syner, och den, som uppfattade något av hennes tal, hörde nog, att det inte rörde sig om annat än den stora naturförödelsen och ryttaren på röda hästen och om årsveckor och vilddjur och hela jordens jämmerliga förstöring.
Hon undvek att vara med människor, mer än som var alldeles nödvändigt, och för ingen var hon så skygg som för honom, husbonden. Han hade sett många gånger hur hon gjorde långa omvägar för att slippa att möta honom.