Hennes hår hade stått i himmelens sky, hennes ögon hade farit runt i huvudet på henne, hennes kläder hade varit ovårdade, och med sysslorna hade det gått, som det kunnat.

När de båda unga flickorna hade kommit i hennes väg, hade hon tillropat dem stränga ord ur skriften, som hade ljudit nästan som hotelser.

De hade velat förmå kyrkoherden att sända Lotta tillbaka till hennes eget land, men han förstod, att det var sorg över Sigrun, som plågade henne, och hade hållit sin hand över henne och låtit henne stanna i sin tjänst.

Denna dag tänkte han för sig själv, då han såg hennes förändring: »Nu ser jag, att hennes sorg är slut. Nu finns det ingen mer än jag, som kommer ihåg Sigrun i detta hem.»

Men Lotta bad, att han skulle höra henne med tålamod, för hon hade mycket att säga honom.

Och till hans stora förvåning, för han var till allra yttersta grad högtidlig och allvarsam, började hon sin framställning med att berätta honom en saga.

»Det fanns en gång en gård,» sade hon, »där det bodde ett hederligt bondfolk, men tätt bredvid låg ett berg, där det fanns jättar. Och bondhustrun hade en gång varit inne i deras stenstuga för att hjälpa jättehustrun, när hon skulle få barn. När hon då badade barnet, hade det stänkt en droppe av badvattnet i ögat på henne, och av den droppen hade hon blivit seende på det ögat, så att hon sedermera kunde följa med allt, som de underjordiska företog sig på hennes gård. Hon kom på dem många gånger, både när de stal, och när de satte ut fällor för människor och boskap, så att de skulle komma till skada.

»Men så hände det sig, att bondhustrun for till höstmarknan, och när hon gick mellan stånden, så mötte hon jätten därhemmaifrån. Och hon kom inte ihåg sig, utan hon hälsade på honom. 'God dag, grannfar!' sa hon och skakade hand med honom. 'Det var ett präktigt stycke vadmal, som ni har köpt.' — 'Ja,' sa jätten, 'och billigt är det med. Det var två bönder, som hade kommit i slagsmål om det här stycket, och medan de slogs, så gick jag min väg med tygpacken.'

»Sedan stod de en stund och pratade med varandra i god ro, men då sa jätten plötsligt: 'Men hur kommer det sig, grannmor, att ni kan se mig?' — 'Jo' svarade hon, 'jag fick en vattendroppe i ögat sist, då jag var inne hos er, och sen dess kan jag se er, vilket ni vill eller inte.' — 'Ånej då! I vilket av ögona?' — 'I det vänstra,' sa bondhustrun, och med detsamma höjde jätten handen och strök bort det vänstra ögat ur hennes ansikte. Han tog ut hela ögat. Det fanns inte ett spår av det. Och hon kunde aldrig mer i sitt liv se något märkvärdigt.

»Och så var det kyrkoherden gjorde med mig, första gången vi råkades,» sade Lotta med hög och skärande röst. »Kyrkoherden slog ut mitt seende öga ur ansiktet på mig. Och alltsedan har mitt liv varit förvirring. Jag ser, men jag ser dunkelt, jag hör, men jag hör otydligt, och jag har ingen framgång och finner ingen, som vill lyssna till mig. Jag är hemlös och arm, och jag blir aldrig något annat än en fattig, arbeterska.»