»Låt mig hålla på, kyrkoherden!» bad Lotta. »För jag säger inte detta som någon förebråelse, utan bara för att påminna om att det finns skuld på båda sidor, fast skulden på vår sida, på Sigruns och min, är så mycke större, att det måste läggas mycken barmhärtighet och förlåtelse på er vågskål, för att det skall väga jämnt.
»Och nu har jag inte annat att göra än att tala om hur det var, när Sigrun gick ifrån oss. Och det är på hennes egen begäran, som jag gör det. Jag har fått brev från henne i dag, att jag får göra det, och det har löst mig ur min förnedring och lyft mig upp ur lögnen, så att jag åter kan se människor i ansiktet.»
Eftersom det var Lotta Hedman, som sade dessa ord, så föreföllo de inte kyrkoherden så underliga, som de hade bort göra. Han trodde, att han skulle få höra, att Sigrun inte hade dött i kopporna, utan hade berövat sig själv livet, och att Lotta trodde sig ha fått något slags tillåtelse att meddela honom underrättelsen.
Och så började Lotta berätta.
Men alltmedan hon talade, blev hon mycket modfälld, för hon såg hur mannen, som hon talade med, mörknade, såsom en himmel mörknar före ett stort oväder. Moln drogo upp från alla håll. En fruktansvärd köld och ett fruktansvärt mörker utbredde sig. Till sist kunde hon nästan inte få fram orden.
Utan all omständlighet fick hon dock omtalat, att hon hade haft flera underrättelser från Sigrun, och att denna efter sin ankomst till Hånger hade legat sjuk i smittkoppor. Det hade inte alls varit farligt, men ganska långvarigt.
Och under sjukdomen och alltsedan hade hon varit kvar hos det goda folket på Hånger. Ute i världen på egen hand hade hon varit en enda dag, och vad hon då hade upplevat, det hade skrämt henne så, att ingenting hade kunnat förmå henne att åter gå bort från vänner och skyddat liv ut i det främmande.
Men de vältaliga ord, som Lotta hade velat säga om sin egen förkrosselse och skam och om glädjen över att Sigrun hade ändrat sinnelag och ville vända om hem, de blevo i det närmaste osagda.
Hon lade endast fram för kyrkoherden det brev, som hon denna dag hade erhållit, och som var dagtecknat Hånger den 15 maj 1916, och där det stod skrivet dessa få rader:
»Lotta, du skall gå till Edvard och tala om allt för honom. Och bed honom, att han kommer hit till Hånger och hämtar mig, om han anser mig värd att än en gång bli hans hustru!»