Inne i brevet låg ett litet kuvert, som var adresserat till kyrkoherden. Han slet upp det och möttes av det enda ordet:
»Förlåtelse!»
Då kyrkoherden hade läst ordet, bröt han ut i ett bittert, sönderslitande skratt. Det lät, som när den första vindilen bryter sig fram genom skyarna och vräker dem åt sidan för att börja stormens vilda dans.
»Lotta ska telefonera till Sigrun, att jag kommer till Hånger och hämtar henne i morgon,» sade kyrkoherden. »I dag måste jag fara på en skolexamen.»
Lotta gjorde, som hon hade blivit ombedd. Och strax efter tolv reste kyrkoherden bort ensam. Han skulle göra en lång färd till ett avlägset skolhus. Men då han hade hunnit till en korsväg, vek han inte av på vägen, som ledde till skolhuset. Han for österut, upp mot Dalslandsgränsen, i riktning mot Hånger.
HÅNGERJÄTTARNA.
Ack, man behöver visst inte tro, att det var något övernaturligt inflytande, som gjorde sig gällande. Men för den, som någon gång har hört invid sitt öra älskade dödas låga viskningar eller har märkt under en oro så tung, att hjärtat vill brista, hur ett sakta svall av blida tankar har böljat fram genom själen eller, sänkt i trötthetens töcken, har känt de lenaste av händer föra den sjunkande pennan fram mot sitt mål, den finner det svårt att förneka, att inte denna dag skaror av osynliga omgåvo den olycklige, som åkte fram över den breda, ödsliga bergvidden.
Ty så förrådd och sårad, så bedragen och förödmjukad han än kände sig, så gärna än hans tankar kretsade kring straff och hämnd, så fördes de dock gång på gång till ett annat område, som tycktes locka dem med än större makt.
Och vad som så fängslade dem, det var Hånger, den aldrig sedda fädernegården, som låg med sina röda huslängor högt uppe i gränsskogen med utsikt över ett landskap, där man såg tio långa åsar, tio höga bergtoppar, tio glittrande insjöar, tio kyrksocknar, men knappast tio gårdar.