För honom hade ännu aldrig den gamla Hångergården visat sig med grindstolpe och apelgård och källarkammare, såsom han visste, att den brukade visa sig för andra av hans släkt. Men trollmakt hade den utövat också över honom. Och i tankarna fördes han nu tillbaka till barndomsåren, då han hade gått och drömt om att han skulle bli den, som upphävde Hångerfolkets förbannelse. Han mindes, att han hade räknat ut, att eftersom den hade åsamkats dem genom mordet på en präst, så skulle den lyftas från deras huvuden, om en av Hångerfolket bleve präst och en helig Guds man.
Sedan som yngling och som man hade han visserligen tappat bort dessa tankar, men det var dock de, som hade bestämt riktningen för hans liv.
Då han hade börjat studera och allt hade gått honom väl i händer, hade han upphört att tro, att det låg något särskilt olycksöde och väntade männen av hans släkt. Det hela kom sig av ett svårt, ostyrbart lynne och en tungsint ängslan att inte kunna behålla vad som var deras. För den, som var klok och förstod att lägga band på sig, skulle självmordstankarna vika till sidan. — »Det skall bli jag, som visar dem, att en Rhånge från Hånger kan få dö på samma sätt som andra människor,» hade han stundom tänkt. »Och på det sättet kanske det i alla fall blir jag, som gör slut på den gamla vidskepelsen.»
Han hade också lyckats att motstå alla ungdomsfrestelser och att föra sitt liv behärskat och tadelfritt utom i förhållandet till hustrun.
Han ryckte till som en plötsligt uppvaknad, där han satt i kärran. För ett par ögonblick hade han varit borta från sin olycka, men nu, när han tänkte på hustrun, kom den tillbaka i hela sin gräslighet. Just därför, att han var präst och ville leva otadligt, kände han den kommande skammen, allt prat och allt åtlöje som slag av järnskodda pisksnärtar. — »Det hade varit bättre, att hon aldrig hade kommit tillbaka,» tänkte han i sin harm. »Hon har gjort mig omöjlig här hemma. Jag antar, att vi får lov att utvandra.»
Men, egendomligt nog, hans tankar lämnade rätt snart hustrun och började syssla med den gamla märkvärdiga gården.
Det var hans far, som hade berättat honom om Hånger, och han hade haft mycket annat än mord och straffdomar att tala om.
Han hade sagt sonen, att ingen visste varifrån Hångerfolket härstammade. I socknen, där gården låg, hade plötsligen visat sig fem bröder, alla stora, starka, vackra, men av okänd släkt, från okänt land, talande okänt språk. Man hade trott, att de voro avkomlingar av en jätte och en bergtagen kvinna, och sannerligen, deras vildhet och stridslystnad, deras mod och slughet, deras besynnerligheter och oböjliga lynnen samt framför allt den lycka, som följde dem i att förvärva gods och egendomar, gjorde inte saken så värst otrolig.
Dessa män, som hade kommit till trakten som fattiga legodrängar, hade inom få år gjort sig till herrar först på Hånger, där den äldste brodern hade slagit sig ner, sedan på fyra andra gårdar.
Det gjorde honom gott att tänka på förfäderna. De hade aldrig varit som andra bönder. De hade klätt sig präktigt, haft en stolt hållning. De skulle ha kunnat bli herremän, men det hade de aldrig eftersträvat. Denna eftermiddag behövde han något, som styrkte hans självkänsla, och han fann en smula upprättelse i att veta sig tillhöra en rikt begåvad och ryktbar ätt.