När allt kom omkring, var han kanske inte så alldeles olik dem. Lotta Hedman hade jämfört honom med en jätte och påmint honom om att han var av en vildmanssläkt.
Om han inte hade varit präst, om inte kraftmänniskan inom honom ständigt hade hållit sig själv i tukt!
Han påminde sig den där kvällen, då han hade jagat den flyende häradshövdingen. Det var väl det gamla jätteblodet, som hade varit i rörelse.
Åter hade tankarna förts tillbaka till hemmet och hustrun. En kvalfull smärta trängde på nytt genom själen. Han tänkte på hur han hela våren hade gått och låtit sig sönderslitas av sorg och samvetskval. Men hur svårt detta lidande hade varit i sig självt, det var dock än bittrare att veta, att Sigrun hade dömt honom till det kallblodigt, utan tvingande skäl. Nej, det bittraste och det värsta var, att hon hade förnedrat sig till att bedraga, att hon hade gjort sig fri på ett så hemskt sätt, att hon hade anförtrott sig åt en eländig landstrykare, att hon till sist hade fallit i händerna på en sådan man som Sven Elversson, en man, som han själv hade bannlyst ur sin kyrka. Det var att göra skammen fullkomlig.
»Det var just den rätte hon kom till,» tänkte han. »Hon en död och han en bannlyst, som inte törs visa sig bland människor.»
Men bort från denna rasande smärta fördes han än en gång av tanken på fädernegården.
På de skoglösa vidderna, där han for fram, ven västan, den starka havsvinden, vass och bitande. — »Det är bra kallt här uppe,» tänkte han, »det är säkert bättre på andra sidan bergen. På Hånger, som ligger i lä på östra bergsluttningen, är det nog varmt och vårlikt en sådan här kväll.»
Nu voro tankarna tillbaka hos förfäderna.
Alla hade de haft något visst drag, som hade skilt dem från omgivningen.
En av dem hade haft en häst, som han hade älskat över allt annat, och man såg honom sällan annat än ridande. Han skötte sitt arbete och sina nöjen till häst, och till sist hade han en söndag begett sig ridande in i kyrkan och fordrat att få ta emot nattvarden på hästryggen.