Han skrattade till kort och hårt. Det kunde tyckas, som om han skulle vara den värste av dem alla. Hans hustru hade väl annars inte behövt gripa till ett så förtvivlat medel.
Och vad hade hon att förebrå honom? Endast ett övermått av kärlek. Han hade ingenting annat begärt av henne, än att hon skulle tillhöra honom, endast och uteslutande honom.
Men om nu detta hade varit en alltför tung fordran? Om den hade varit svårare att uppfylla än någonsin något av de gamles vansinniga krav? Kan en människa begära detta, att få äga en annan fullt och helt? Inte bara hennes kärlek, utan allt annat hos henne.
Kyrkoherden kom att tänka på att Sigrun ofta hade förefallit honom såsom ett väsende av annan art än andra människor, att hon hade synts honom äga en sin egen natur, som hon dock aldrig hade kunnat få ge uttryck.
Och det, som hade varit Sigruns natur, det visste han, det var barmhärtighet. Att få göra gott, uppoffra sig för andra, vårda sjuka, det hade varit hennes naturs krav, men han hade satt sig däremot. Han hade inte kunnat tåla det. Han ville äga henne helt, hade inte kunnat dela.
Och det, som hade skett, detta, som nyss hade förefallit honom så vederstyggligt, var det inte något annat kanske än det, som nödvändigt hade måst ske? Det var den sammantryckta stålfjädern, som hade rullat ut sig i samma ögonblick, som trycket hade lättat.
»Sigrun är barmhärtigheten,» tänkte han. »Det är hennes uppgift. Det är detta jag borde ha förstått.»
Detta plötsliga inseende av sitt eget fel gjorde honom gott. Sigrun föreföll honom inte mer så djupt sjunken, så ofattbart hård och kärlekslös.
Han välvde tanken fram och tillbaka. — »Ja visst,» tänkte han, »det är därför vi aldrig voro lyckliga. Jag hindrade henne från att bli det, som låg i hennes natur.»
Men så med ens var hela pinan där igen. — »Denne Sven Elversson, han passar henne bättre än jag. Han ägnar sig också åt barmhärtighetsverk. Det är därför, som hon stannar hos honom.»