Han hade inte tänkt med svartsjuka på Sven Elversson förut. — »Sigrun känner till vad han har gjort,» hade han sagt till sig själv. »Hon kan inte älska honom.»
Nu föreföll honom alltsammans mer än misstänkt. Varför hade Sven Elversson inte genast underrättat honom om att Sigrun hade kommit till Hånger? Älskade han henne, och hade han tänkt sig att få behålla henne?
Men mitt i vreden kom en av dessa tankar, som tycktes ligga svävande i luften över den öde vidden, och som vederkvickte den olyckliges själ såsom svalt sommarregn.
»Har du egentligen rätt att vänta tjänst och hjälp av Sven Elversson?» sade tanken.
Och kyrkoherden mindes hur han hade förbrutit sig mot Sven Elversson och förstört hans liv och dömt honom till namnlöst elände.
Men den egna skuldkänslan kom på ett besynnerligt sätt lindrande och svalkande mitt i vreden över det, som andra hade förbrutit mot honom. Den var som en stillande dryck under en svår feber.
Den födde i hans sinne ödmjukhet och självbesinning.
Han kände sig inte mer som den straffande hämnaren med all rättfärdighet på sin sida.
Han var beredd, inte att förlåta, men att noga undersöka och pröva, innan han avgav en fällande dom.