Han gjorde sig inte ett ögonblicks samvetskval över att han ville lyssna. »Sigruns och min hela framtid står på spel,» tänkte han. »Det är nödvändigt, att jag får veta sanningen, det må ske på vad sätt som helst.»
Till en början hade han dock ingenting annat att lyssna till än en liten dikt av Snoilsky. Det var poemet om krigsfången, som, äntligen frigiven ur fångenskapen, efter mödosam irrfärd en mörk kväll befinner sig utanför den fattiga stugan, där han för många år sedan lämnade sin hustru. Men då han ser in genom fönstret, finner han, att hon nu har en annan man vid sin sida. Han förstår, att hon har trott honom vara död, och han går bort i natten, försvinner hellre än att åsamka henne lidande. Och innan han går, fäster han på dörrlåset en liten skinnpung, där han har stoppat ner alla de slantar han äger som en gåva till det fattiga hemmet.
Sven Elversson läste denna dikt om den försakande kärleken mycket vackert, men kyrkoherden hörde orden utan att egentligen fatta innehållet. Hela hans själ var upptagen av hustrun.
Sigrun satt så, att han inte kunde se hennes ansikte. Men det var i alla fall henne själv, som han såg. Han kände igen håret, den vackra böjningen på nacken; varje rörelse av handen och armen under arbetet var honom välbekant.
»Hon lever!» sade han för sig själv och knäppte sina händer. »Det är verkligen sant, att hon lever.»
Hans hjärta smälte av rörelse. Det var inte så att återse Sigrun, som han hade väntat. Han kände ingen vrede, han ville inte ställa henne till rätta för allt, vad hon hade låtit honom lida, han ville inte tala med henne om den skam, som hon hade hopat över sig själv, han ville bara med tårar tacka Gud för att hon fanns kvar i livet och önskade komma tillbaka till honom.
Han lade handen över ögonen och tänkte på vad det skulle ha blivit av honom, om hon verkligen hade varit död. En hatfull gammal enstöring, som hade släpat sig fram genom livet utan hopp, utan annat intresse än att gå och vaka över sina minnen, en man, som skulle ha sökt andra kvinnors sällskap bara för att håna dem, därför att de inte voro som hon, den enda. Han såg inte botten på det djup, dit han kunde ha sjunkit.
På hitvägen hade han önskat i sin förtvivlan, att Sigrun inte hade gett sig till känna. En grym och dåraktig önskan! Huru hade han kunnat hysa den?
Allt detta for igenom hans själ som en stormvind. I dess dån förtogs ljudet av den läsandes röst.
I den första hänförelsen var det nära, att han hade rest sig och skyndat fram till Sigrun. Men han lade hand på sig. »Nej,» tänkte han. »Det får inte finnas kvar tvivel eller misstanke mellan oss. För vår lyckas skull måste jag förbli, där jag är.»