»Vi ska inte läsa mer i kväll,» sade Sigrun, då Sven Elversson hade slutat dikten. »Jag har något att tala om för er.»
Och hennes röst nådde till lyssnaren bakom granrishäcken, full av livets klang. Ljuv som fordom, låg och rörande med den lilla svaga läspningen.
Sven Elversson lyfte huvudet från boken och vände sig emot henne. Kyrkoherden såg genast, att han var i högsta grad förändrad. Han har huvudet högt som en annan och hade den bildade mannens lediga, obesvärade hållning. Det tycke av lekmannapredikant, den överdrivna ödmjukheten, som hade varit hans särmärke, hade lämnat honom.
»Ja, egentligen är det synd, att en sådan här kväll sitta nerböjd över en bok,» sade Sven Elversson. »Det är bättre att språka.»
Sigrun dröjde litet med att börja samtalet. Hon lade samman arbetet, och först då detta var undanstökat, sade hon med fast och bestämd röst:
»Det är gjort nu, herr Elversson.»
»Vad?» frågade han helt bekymmerslöst. »Är ert arbete redan färdigt?»
»Nej, men det, som ni har bett mig om varenda dag under den tid, som jag har vistats under ert tak, det är nu gjort.»
»Har ni — — —»
Han hade rest sig helt upprörd och fullföljde inte meningen.