Det fanns ingen grind och ingen make till den på andra sidan. Den stod där ensam, murken och så fallfärdig, att det behövdes ett otal av stöttor omkring den för att hålla den uppe.
Kyrkoherden hajade till. Han hade inte sett stolpen förut, men han hade heller inte haft sin uppmärksamhet riktad åt det hållet. Först var han övertygad om att det bara var en synvilla, och att ingen stolpe fanns, sedan tänkte han, att den kunde ju ha blivit bibehållen som en märkvärdighet.
Men under det att han hade betraktat grindstolpen, hade det gynnsamma ögonblicket för att träda fram gått förbi.
Samtalet mellan de båda hade fortgått. Han märkte, att Sigrun hade kastat sig in på ett nytt ämne.
»Är det möjligt,» sade hon, »att ni egentligen inte vet hur alltsammans tillgick? Mor Thala har sagt mig, att ni låg i feber och hade yrsel, att ni absolut inte kommer ihåg någonting.»
Sven Elversson satt tyst.
»Jag förstår, att ni inte vill tillåta mig att röra vid detta,» sade Sigrun, »men jag ville så gärna tala med er om det. Kom ihåg, att i morgon är jag borta!»
»Naturligtvis var jag med om det,» sade Sven Elversson, »men jag var så sjuk, att jag ingenting mindes. Efteråt hörde jag de andra tala om det, som hade hänt, och jag gjorde dem förebråelser. Då svarade man mig, att jag inte hade något att säga. Jag hade också varit med. Och då kom jag ju ihåg, att de hade tvungit mig att...»
Detta hade han sagt med oerhörd ansträngning. Orden liksom pinade sig fram över läpparna. Slutet av meningen kunde han inte uttala.
»Ni inbillade er, att ni kom ihåg,» sade Sigrun. »Ni förstår väl, att det ingen möjlighet finns, att ni har gjort det. Ni hade hellre dött.»