»Jag har gjort det,» sade han. »Tänk inte annat!»
»Jo,» sade Sigrun, »det gör jag, och jag vill, att ni ska veta det. Under hela den tid, som jag har bott under ert tak, har jag varit övertygad om att det inte är sant. Ingen, som känner er, kan tro det.»
Sven Elversson böjde sig fram och fattade hennes hand. Han sade med stor enkelhet och med stort allvar: »Jag förstår, att ni har varit mycket god emot mig ikväll. Jag kan aldrig tacka er nog för denna stund.»
Hon fattade hans mening och avstod från att vidare fullfölja det svåra ämnet.
»Men ni ska väl åtminstone inte neka mig att säga er tack för dessa månader här på Hånger? Jag ska alltid tänka på detta ställe som barmhärtighetens rätta hem. Mitt eget hem skulle jag vilja inrätta efter mönstret av ert.»
»Vänta med det där till i morgon!» bad han.
Hon reste sig upp.
»Gå inte än! Det är sista kvällen.»
»Läs då en bit till ur Snoilsky!»
Han öppnade boken, men lade ihop den igen.