»Det är för mörkt.»
»Så läs något utantill! Läs för mig 'Sången till Sigrun' av Bjarni Thorarensen! Det har jag ofta velat be er om, men aldrig vågat.»
Sven Elversson gjorde en avvärjande rörelse.
»I morgon är jag borta,» påminde hon med något oemotståndligt i tonen.
Han började verkligen läsa upp den isländske skaldens passionerade bön till den älskade att inte överge honom, även om hon doge och finge sin boning i himlens ljussalar. »Tro inte, att jag inte ville kyssa död brud!» läste han. »Tro inte, att jag inte ville lägga min hand om livet på den svepta och likbleka!»
Han hade vänt sig bort från Sigrun, medan han läste, satt framåtböjd och fäste sina blickar på någon punkt borta i ett avlägset fjärran.
Men allt det, som han hade förmått hålla bundet under det föregående samtalet, allt det, som vårkvällens milda tjusning, den älskade kvinnans närvaro inte hade haft makt att frigöra, det löstes nu av den vilda, mäktiga kärleksglöd, som genomströmmade dikten. All sammanpressad lidelse strömmade ut i hans röst.
»Kysser inte sommarsolen med samma värme snöbergets isfält och den rödaste av rosor? Är inte den vita liljan det fagraste av blomster?» läste Sven Elversson, och hans röst darrade av bruset från den kärleksstorm, som rasade inom honom.
Sigrun lyssnade spänt ett par ögonblick. Därpå vände hon sig plötsligt bort från den läsande, så att han inte skulle kunna se hennes ansikte.
I stället var det vänt åt lyssnaren bakom häcken, och han såg hur hon, med dragen förstorade av lidelse, likaledes gav vika för framströmmande känslor. Hennes ögon slöto sig i smärta, hennes händer vredo sig om varandra, och hennes läppar rörde sig i tyst klagan. Hennes man hörde inte vad hon sade, men av läpparnas rörelser tyckte han sig läsa fram orden.