Nästa morgon såg Sigrun, då hon kom ut på gårdsplanen, att Snoilskys dikter hade blivit kvarglömda på trädgårdsbordet, och hon gick för att hämta in boken.
Men när hon tog upp den, fann hon, att det låg något mellan bladen, och då hon såg efter vad det var, möttes hennes blickar av en liten gul skinnpung.
Den låg instucken just vid dikten, som handlade om krigsfångens hemkomst, och den innehöll hennes två släta ringar, en annan ring, som hon också hade fått av sin man, och ett par små smycken.
Hon undrade och tänkte efter, och så småningom förstod hon. Och hon började gråta, full av skälvande rörelse.
På detta sätt fann henne Sven Elversson.
Hon dröjde att svara på hans oroliga frågor. Äntligen snyftade hon fram:
»Edvard har varit här i natt, han har hört hela vårt samtal. Han har förstått, att jag älskar dig, och han har lämnat mig detta.»
»Älskar mig?» utbröt Sven Elversson. »Älskar mig?»
»Ja,» sade Sigrun, »Edvard har sett det, men han vredgas inte på mig. Älskade, han kommer inte hit och hämtar mig. Han vill, att jag ska stanna här och bli din.»