Fram på eftermiddagen kom Lotta Hedman till Hånger för att för kyrkoherdens räkning fråga Sigrun hur hon önskade att allt nu skulle ordnas.
Och hon hade mycket att förtälja och bland annat detta, att föregående natt hade hon för sista gången sett Hångergården resa sig i all sin gammaldags härlighet. Hon hade sett den gamla matmodern i sitt fönster och grindstolpen och allt det övriga.
Men plötsligen såg hon den gamla lyfta sina händer mot himmelen och hennes ansikte skina upp i glädje.
Och en röst hördes, som förkunnade:
»Hångerjättarna äro lösta från sin förbannelse.»
Och i samma stund sjönk den gamla vakterskan samman och förintades, och grindstolpen föll, och hus efter hus störtade, och Lotta Hedman hade förstått, att nu hade den äntliga befrielsen kommit, och att gården aldrig mer skulle visa sig för henne.
UNG-JOEL.
Det vet nog en och var hur märkvärdigt det kan vara med tankar. Det är, som om de av en osynlig hand såddes ut över jorden. Och där kan man gå och tycka, att man har funnit något sällsynt och skönt, och är stolt och glad, tills man märker, att detsamma har vuxit upp samtidigt i hundratals andra hjärnor.