Så var det med kyrkoherde Rhånges tanke om livets helighet. Han var ingalunda den ende, som hade funnit den. — — —

Det var juni månad, den årets tid, då man i Bohuslän eller kanske, rättare sagt, i kusttrakterna och skärgården i Bohuslän väntade främmande.

Stor brådska hade rått överallt för att bli i ordning för deras mottagande. Man hade målat sina hus och sina båtar, fejat i sina rum, pyntat i sina planteringar, eldat upp sina badhus och rensat sina bassänger, men nu började också järnvägstågen anlända, fullpackade av gäster från landets alla hörn. Nu kommo krymplingar och utarbetade, lasstals med barn och lasstals med åldringar, de, som ville ha ro, och de, som ville ha förströelse. Nu var det, som om hela Sverige skulle vara på väg till de kala skären och det vresiga västerhavet.

Men alla de gäster, som man hade berett sig att få mottaga, väntade man österifrån, från landsidan. Västerifrån, från havet, väntades inga främmande. För deras mottagande hade man inte gjort några tillrustningar. Från det hållet hade det inte kommit några förebud eller några beställningar.

Och när det nu i alla fall kom gäster västerifrån, då kunde inte deras mottagande bli detsamma, som skänktes dem, som kommo från land. Genom dem uppstod jämmer och förvirring och dysterhet, men ingen glädje.

Då en vecka var gången av juni månad år 1916, måste Sven Elversson för de där gästernas skull göra en resa ner till Applum. Hans bror, Ung-Joel, som de senaste åren hade varit sjöman och gått i fraktfart på Holland, hade kommit hem till Knapefjord, sjuk och besynnerlig efter att ha stött på en del av dem ute på havet, medan de ännu befunno sig på resa, och han hade sagt till sin unga hustru, att hon måste laga så, att han fick tala med sin bror.

Då Sven Elversson kom till Ung-Joel, fann han honom gående fram och tillbaka i den lilla kammaren innanför köket, där det unga paret hade ställt in alla sina fina möbler, och som ju annars aldrig begagnades. Han var blek och trött, men inte precis sjuk. Ögonen voro rödkantade och sågo ut att kunna falla igen av sömnlust, men han gav sig inte ro varken att sitta eller ligga.

»Hur står det till med dig, Ung-Joel?» frågade Sven Elversson.

Ung-Joel varken svarade på frågan eller låtsade om på annat sätt, att han hade märkt brodern. Han fortsatte oförtrutet sin vandring och slog emellanåt ut i luften med båda armarna.

»Se, det är det värsta med måsarna,» sade han.