»Vet du hur det gick med andre styrman?» sade Joel. »När han hade stått och sett på eländet en stund, så slöt han sina ögon och sprang över bord och blev borta för oss för alltid. Han visste, att han kunde inte stå ut med livet, sedan han hade sett detta. Och jag önskar, att jag hade gjort som han.»
»Nej, tänk inte så, Joel!» sade Sven Elversson.
»Jag har fått allt det förskräckliga så fast in i ögonen,» sade Joel, »att jag ser alltsamman; för mig, bara jag för en sekund sluter ögonlocken. Jag törs inte lägga mig, utan jag måste hålla mig uppe natt och dag, för att ögonen inte ska falla igen på mig.»
»Du får lov att försöka tänka på annat,» sade Sven Elversson, »du har ju hustru och barn.»
»Jag ska säga dig vad vi gjorde,» sade Ung-Joel. »Vi tog fram ett par gevär, som fanns ombord, och vi började skjuta på måsarna. På det sättet fick vi någon att utgjuta vår vrede över, och jag tror, att det var det, som räddade oss.
»Men annars var det tokigt gjort av oss. För vad hade måsarna för skuld? Och vad betyder det, som göres mot de döda, mot det, som göres mot de levande? Det var detta, som jag ville säga till dig, Sven. När jag tänker på att människor far så fram mot varandra, att tiotusenden av unga karlar ligger utsträckta i havet, då vill jag bara gråta och skämmas.
»Och förut, Sven, vet jag, att jag många gånger har förhävt mig över dig och satt mig själv högre än dig. Men nu ber jag dig om förlåtelse för detta. Jag, som tyckte, att du och dina kamrater hade handlat så illa mot en död, jag har aldrig gjort något för att hjälpa en levande människa.»
»Jo visst har du det gjort, Joel,» sade brodern.
»Nej,» sade Joel gråtande och kom med detsamma och lade sig på knä bredvid en stoppad länstol, prydd med masstals av dukar, där Sven Elversson hade tagit plats. »Jag har aldrig hjälpt någon, inte föräldrarna och inte någon annan. Det är därför det ser så illa ut i världen.»
»Ja, men det kan bli bättre, Ung-Joel,» sade Sven Elversson och strök brodern milt över håret. »Du kan hjälpa till att göra det bättre.»