»Nej, nu är alltsammans förstört,» sade Ung-Joel. »Nu har jag fått den där synen in i ögonen. Nu måste jag bli tokig.»
Sven Elversson lade sin hand smekande över hans ögon.
»Försök nu, Joel!» sade han. »Inte ser du något svårt, när jag håller handen över dina ögon?»
»Nej,» sade Ung-Joel, »det ligger välsignelse över din hand, Sven, för du har hjälpt många människor.»
»Slut nu, ögonen, Joel!» sade Sven Elversson. »Och tänk på att hädanefter ska vi hjälpas åt i arbetet!»
Ung-Joel slöt ögonen, och nästan i samma ögonblick böjde han ner huvudet mot broderns knä och sov.
Det var för visso en märkvärdig dag, som Sven Elversson upplevde i Knapefjord. Det måtte ha förefallit honom, som om alla människor hade kommit ungefär på samma tankar som Ung-Joel.
Då brodern väl hade blivit bragt i säng och låg och sov sin sunda sömn, gjorde Sven Elversson en tur genom fiskeläget. Och när han hade vandrat ett stycke framåt på den sneda och hala stenmarken, mötte han hustrun till Hjelmfelt, som hade varit med bland besättningen på Najaden.
Så snart hon kände igen Sven Elversson, kom hon fram till honom, skakade hand och bad honom gå in till mannen och språka med honom. Strax i världskrigets början hade Hjelmfelt varit med om att bärga en mina, och det hade avlupit så, att han nu hade bara en arm och två halva ben i behåll.
»Och jag har sagt till mig själv,» sade hustrun, »att om jag någonsin råkade er, så skulle jag be er förlåta vad vi gjorde emot er. Jag har tänkt på dem, som sitter och lagar till sådana här minor. Om en av dem finge höra talas om er, så skulle han nog tycka, att han vore en fin karl, han, jämförd med er.»