»Ja, det kan nog hända,» sade Sven Elversson.

»Men jag säger nej!» utropade Hjelmfelts hustru med högröstad iver. »Tycker han, att det är orätt att handla illa med döda, så får han tänka på att det är tusen gånger värre att sätta ihop sådana djävulens redskap, som fördärvar de levande och gör en karl oförmögen att röra sig och dömer honom till livslångt elände. Sådant där har aldrig ni gjort. Ni ville bara hjälpa oss, ni.»

Sven Elversson följde med henne in till Hjelmfelt, satt en rundlig tid inne hos honom och hörde all hans jämmer, sedan fortsatte han sin vandring.

Den nästa gamla bekanta, som han råkade, var Julia Lamprecht. Hon också kom fram och började språka.

»Ni erbjöd er en gång att ta mig till hustru,» sade hon, »och jag svarade er, att jag inte ville gifta mig med en sådan som ni. Det har jag tänkt på många gånger, sedan det blev krig, och nu vill jag, att ni ska veta, att jag har ångrat vad jag sa. För vad angick det mig, vad ni hade gjort mot en, som var död? Men de, som är skuld till att alla stenarbetare i Bohuslän har blivit utan arbete och håller på att svälta ihjäl med hustru och barn, de syndar mot de levande, och det är värre.»

När Sven Elversson gick vidare uppåt gränden, kom en ung man, som han tyckte sig aldrig förr ha sett, fram emot honom.

»Ni känner nog inte igen mig,» sade karlen, »för jag var knappt vuxen, då ni flyttade från Grimön. Men jag var med om att springa efter er och ropa 'människoätare' förr i världen. Och det ville jag be om ursäkt för nu, då jag kom att råka er, för jag har börjat begripa, att det är värre att synda mot levande än mot döda. Jag har tjänstgjort som lots under kriget, och tre gånger har fartyg torpederats under mig, och alla tre gångerna har människoliv gått till spillo. Och jag har tänkt på er och undrat varför vi alla, som var så onda på er, är så tålmodiga nu. Det är, som om det skulle vara rätt nu, att människor far fram som vilddjur mot människor. Men så kan det väl inte vara.»

Då Sven Elversson hade skilts från lotsen, steg han upp till en bergkulle bakom fiskeläget och blickade länge utåt havet.

»Om det kunde ske genom min olycka,» sade han, »att människor komme att tänka på att en levande är oantastbar och inte får berövas sitt liv eller sättas ur stånd att bruka det, då hade ändå något gott vuxit upp ur mina plågors bittra sådd.»