»Låt vara! Här kommer en till!»
Och strax därpå nytt kommando:
»Låt dem vara! Här kommer fler!»
I detsamma lyfte Olaus och Corfitzson ombord en förfärlig massa: två sammanslingrade lik.
Och när notens sista maskor voro inbärgade, då låg i skeppsrummet en väldig hög av lik, av bruna garnmaskor och av makrill. Fisken, som ännu inte var död, ryckte och sprattlade, så att den ohyggliga högen såg ut att ha liv.
När liken lyftes ombord, kom Sven Elversson i sådan upprördhet, att han började gråta. Han strök undan tårarna med baksidan av handen, men de kommo igen. Han stampade med foten, men de kommo igen. Han måste lämna arbetet vid noten och gå och ställa sig längst borta i aktern.
Där stod han, ända tills noten var inhalad, och motorn sattes igång för hemfärden. Den tysta besättningen, alltjämt lika ovillig, lika vresig, lika missbelåten, hade åter börjat genomgå garnen för att plocka bort fiskar och musslor och lösgöra det främmande.
»Allt, som är i noten, ska över bord!» befallde Olaus.
Då Sven Elversson hörde befallningen, gick han fram till de andra. Tårarna strömmade, men det brydde han sig inte om. Han ställde sig bredvid besättningen och tog del i det förfärliga arbetet.
Man kom till en av de döda. Sven Elversson lyfte upp honom, medan de andra lösgjorde några garnmaskor, som hade slingrat sig om hans uniformsknappar. Det var en äldre man med sjömansskägg under hakan. Det var någon, som uttalade en förmodan, att han var en engelsman. Då han var fri, började Sven Elversson släpa upp honom på däck.