'Vaknen upp, I döda, och sen vilka I ären och vem som är er herre!'
Och jag ser dem vakna upp ur jorderikets förvillelser liksom ur en lång dröm. Och de se med förfäran, att de äro odödliga själar, som höra himmelen till och de begynna sörja över det, som de hava bedrivit på jorden, och ängslas för det straff, som skall dem tillmätas.
Men då tilltalar dem läraren.
'Jag är den, som är Herre över Döden och över Livet.
Och jag har sänt Döden till jorden som en Livets tjänare.
Jag låter de utslitna bladen falla till marken, för att nya och friska skola nästa år uppstå.
Jag låter stjärnorna i världsrymden förbrinna och slockna, på det att nya skola uppkomma i de förkolnades rum.
Jag låter den utlevade människans kropp bäddas i graven, för att på jorden må kunna framkomma ny blomstring och nytt liv.
Men eftersom Döden har gjort sig till en herre i stället för en tjänare, vill jag förfölja honom.
Ty jag älskar icke, att säden skördas före mognaden, ej heller, att ungfågeln fälles av jägaren, innan den har fått bygga sitt rede och skaffa sig avkomma.