Och jag vill sätta en gräns och en skillnad mellan den tid, som nu är, och den, som skall komma, om få år vill jag sätta den. Och denna tiden skall bliva kallad den mörka.
Men I, själar, vänden åter till jorden, och lären människorna att hålla mitt femte bud, som är budet om kärleken till nästan och nyckeln till alla de övriga!
Sägen dem, att mitt tusenårsrike hänger i öster som en morgonrodnad! Men hur kan det uppstiga på himmelen och upplysa världen, så länge som I tillåten Döden att taga i sin tjänst det stora vilddjuret?
Ty det stora vilddjuret är kriget.» — — —
Lotta Hedman vaknade upp. Hon såg omkring sig en tät ring av lyssnande människor. Flera ansikten lyste av ljus rörelse.
»Var har jag varit?» frågade hon. »Vad har jag sagt? Har Gud äntligen talat genom min mun?»
Tårar av lycka och tacksamhet störtade ur hennes ögon.
AVSLUTNING.
Då ett år ungefär var förgånget, kom en dag en sorgklädd kvinna åkande fram till prästgården i Algeröd.