Hennes ankomst väckte just ingen förvåning, för fastän det aldrig hade blivit känt bland den stora allmänheten, att hon ännu levde, hade hon dock blivit sedd och igenkänd av en och annan, som hade besökt Hånger, och ryktet hade sakta spritt sig.
Hon hade inte heller någonsin blivit skild från sin man genom något rättsligt förfarande. Sven Elverssons sjukdom hade krävt, att han skulle få leva i stillhet, utan något upprörande, och häri hade de andra fogat sig.
När hon nu hade kommit, gick hon helt stilla upp på ett av vindsrummen och gjorde sig hemmastadd där.
Hon trängde inte ut den gamla matmodern, men hon var nu sådan, att ingen kunde motstå henne, och med kärlekens makt började hon regera över henne och över tjänarna och gav hemmet åter dess trevnad och fred.
Hennes man lät henne gå och komma, som hon behagade, och leva sitt eget liv, såsom han levde sitt.
Men då åter några månader hade gått, kom hon en dag in i hans rum och hade ett brev i sin hand.
Och i rummet såg hon överallt bilder av sig själv, och allt, som hon hade broderat och sytt under sitt äktenskap, fanns samlat där.
Hennes böcker stodo i bokhyllan, och hennes bönbok låg på bordet bredvid sängen. Det var, som skulle hon ha kommit in i en het kärleksluft.
»Du vet kanske inte, att Sven Elversson efterlämnade en rätt stor förmögenhet,» sade Sigrun till mannen. »Då hans fosterfar i England fick underrättelse om hans oskuld, höll han sitt löfte och gjorde honom till sin arvinge. Han dog i början av året, och nu har arvet utfallit. Det går alltsammans till Sven Elverssons gamla föräldrar.»
»Den mannen gick bort från mycken lycka,» sade kyrkoherden.