»Och jag är en, som ingenting har studerat utom allenast bibeln,» sade hon. »Mitt huvud är inte tungt av vetande. Det är inte förvirrat av irrläror. Jag är som det oskrivna papperet. Jag är som det vita bladet, där Gud själv skriver ner sina tankar. Och jag är född långt uppe i Lappland, och jag bor i ett municipalsamhälle, och jag går var dag och arbetar på en lådfabrik, och jag är ensam och fattig och har varken man eller barn. Och ingen bland människor frågar efter om jag lever eller dör, och ingen kommer och ser om mig, när jag är sjuk, och ingen finns det där hemma, som jag kan tala med om det, som är viktigt för mig. Och jag förstår, att folk gör narr av mig på min rygg, och jag börjar på att bli skygg för att visa mig ibland människor.»
En vänlig fru mittemot henne, som först av alla hade givit sig i samspråk med henne och lockat henne att tala, lade lugnande sin hand på hennes knä, men hon fortsatte, liksom driven av ett oemotståndligt inre tvång.
»Och i alla mina dagar har döden varit efter mig som en rasande ulv. Hans anslag mot mig har varit mångfaldiga. Han ville åt mig, innan jag hade lämnat moderlivet. Han sände ut en vansinnig, som skrämde min mor, så att jag kom till världen för tidigt och övermåttan eländig. Och en gång ville han dränka mig under badning, och en gång lät han ett träd i skogen störta ner över mig, och en gång lät han en orm stinga mig i foten, medan jag sökte efter bär, och en gång kastade han ner mig från en byggnadsställning. Och med sjukdom har han plågat mig alldeles utan gräns.»
Det var nu inte bara den vänliga frun, som hörde på henne. En bondhustru och hennes man, som sutto bredvid dem i samma avdelning, följde med stor uppmärksamhet varje ord. Tonfallet och ordavalet påminde dem om föredrag från något missionshus, och de antogo ett nästan andäktigt utseende.
»Och i min ungdoms år sträckte jag upp mina armar till Gud,» fortsatte den talande, som i själva verket inte kunde vara mer än en tjugusex eller på sin höjd tjugusju är gammal. »Och jag frågade honom varför han gav döden rätt att förfölja mig med sår och slag och sjukdom, men nu i det sista har jag hållit upp att fråga. Jag förstår, att den lede härjaren traktade efter att slå mig, därför att genom mig ville Gud tala, genom min mun ville Gud tala och sätta en gräns för hans vildhet.»
Hon drog andan ett ögonblick och såg sig omkring, men då hon inte märkte annat än vänlig uppmärksamhet och andakt hos de kringsittande, fortsatte hon:
»Och jag har undrat varför jag ska bo så högt uppåt norr, och varför jag alltid ska gå och trampa på samma bygata och aldrig få se något av denna världens härlighet. Varför har jag fått så lite förstånd till att ställa för mig, och varför kan jag inte finna något nöje i det, som alla andra förnöjes av? Varför kan förman i fabriken aldrig säga ett vänligt ord till mig, hur jag än bjuder till med mitt arbete? Varför ska jag ha så svårt att få mjölk, och varför ska jag bo i ett rum, som ingen annan vill hålla till godo med?
Men nu undrar jag inte mer, ty jag vet, att det är Gud, som har gjort det så ödsligt och eländigt omkring mig. Jag får vara glad, att han inte skickar mig ut i granskogen eller på fjället, att han inte låter mig bo i en lappkåta och draga omkring med renar i obygden. Jag får vara glad, att han låter mig bo i ett samhälle, där det ändå finns människor.»
Nu var det inte endast de tre närmaste, som följde med den unga kvinnans tal. Ett par av de längre bort sittande hade rest sig för att höra bättre. — »Vad säger hon?» mumlade man. »Vem är det, som skriker, så att det hörs genom hela vagnen? Är det någon, som hör till frälsningsarmén?»
»Ty det är Gud, som vill ha mina tankar för sig ensam,» fortfor den svartklädda. »Han vill, att jag ska sitta i uträkningar, att jag ska uttyda Daniel och förklara Hesekiel och draga ut visdom ur Uppenbarelseboken. Och om kvällarna, då andra går till dans och till gille, då sitter Lotta Hedman vid sin bibel, då sitter hon och forskar efter Guds mening, då får hon klarhet i det, som ingen annan i hela världen vet reda i.»